Vi sällskapssjuka drömmer oss bort till kontoret

Har hemmajobbet med sina 2D-interaktion med kollegorna och kunder gjort min hjärna lika stel och smulig som mitt köksbord?

Jag sitter i min fåtölj med datorn i knät. För ett år sedan kändes den ergonomiska tveksamheten liten i jämförelse med det nästan exotiska i att få tillbringa stora delar av arbetsdagen i fåtöljens mjuka famn, med mitt eget favoritkaffe i bryggaren och makens nynnande i öronen. Idag är jag lika leds på den (fåtöljen, inte maken) som på köksbordet och skrivborden i barnens rum. Alla lika smuliga av småkakor och annat som jag plötsligt börjat baka mängder när jag inte jobbar. Så fort det är möjligt bjuder jag på storslaget kafferep!

Skrivkramp, kaksmulor och framtidshopp

Jag sitter här, och börjar förutom stel och smulig också bli smått isoleringsparanoid. För tanken var att försöka skriva en text som kan inspirera. Väcka en ny tanke. Hoppfull liksom, där lade jag ribban… Det enda som behövdes var ett ämne, och någon form av ny tanke hos mig själv. Ett tag var jag inne på att den kunde handla om digitala möten. Något om dess fördelar som man kanske inte tänker på.  Jag kom två rader innan det tog stopp. Jag kände mig helt enkelt inte tillräckligt inspirerad själv, och nytänkande ska vi inte tala om. Det var här den smått paranoida tanken slog mig: Har hemmajobbet med sin 2D-interaktion med kollegor och kunder gjort min hjärna lika stel, lika smulig?

Så, plötsligt växer det ämnet vidare på skärmen där det först skulle inspireras. Tankarna glider några kilometer bort, till mötesrum och gemensamma lunchbord. Jag ler och kan nästan höra surret när alla pratar samtidigt, det låter som ljuv livemusik. I nästa sekund ser jag mig själv och en kollega med varsin whiteboardpenna i handen, pennor som i fantasin lika gärna kunde varit lasersvärd. Så potent känns den, kraften i att tänka högt och tillsammans kring något som får växa fram på en och samma fysiska yta.  Och så sist men inte minst, kontorets förmåga att både skapa och fånga små flygande tankefrön. De kanske väcks ur ett överhörande från bordet bredvid och slår en väldigt flyktigt, men börjar snabbt att gro om de får ta muntlig form vid nästa tryck på kaffeapparaten.

I verkligheten sitter jag fortfarande i min fåtölj med datorn i knät, och en text att leverera. Texten jag har framför mig blev mer längtansfylld än något annat, från en som verkligen saknar kontorslivet. Men kanske kan den ändå kvala in som hoppfull? För snart är vi där igen, dessutom med en ny insikt om att även fåtöljarbete kan ha sina poänger vissa dagar.

Läs även

Hör gärna av dig