Jag har arbetat i 40 år. Och kanske är det just nu, mitt i allt prat om AI, som jag på allvar stannar upp och tänker på vilken resa jag faktiskt har fått vara med om.
För ibland känns det nästan lite ofattbart.
Ett arbetsliv i förändring
När jag började arbeta stod skrivmaskinen fortfarande på skrivbordet. Det var papper, pärmar och ett ganska stort mått av tålamod som gällde. Gjorde man fel började man om – eller så fick man leva med det.
Och så kom datorn!
Jag minns fortfarande känslan när jag fick min första egna jobbdator på skrivbordet i mitten av 80-talet. Det var inte bara ett nytt verktyg, det var ett helt nytt sätt att arbeta. Att kunna ändra i en text utan att börja om. Att spara. Att tänka om. Det kändes faktiskt då som framtiden, på riktigt.
Sedan dess har den tekniska utvecklingen egentligen aldrig riktigt stannat upp.
Under de här åren har jag slutat göra massor av saker som en gång var självklara – och börjat göra ännu fler som jag inte ens visste fanns. Idag ryms hela mitt arbetsliv i en bärbar dator, och det mesta jag behöver finns i molnet. Och så har jag fått nya kollegor också. De heter ChatGPT och Copilot och svarar direkt, utan att jag behöver fråga någon om de har en minut.
Det fascinerar mig fortfarande hur snabbt det gick. Från skrivmaskin till AI-kollegor under ett och samma arbetsliv. Och fortfarande känns det ibland, om jag ska vara ärlig, lite märkligt.
När tekniken flyttade hem
Samtidigt är min resa inte bara min. Jag har haft turen att arbeta i ett land som faktiskt har drivit på digitaliseringen. Jag minns när Hem-PC-reformen kom i slutet av 90-talet. Plötsligt blev den inte bara ett arbetsverktyg – utan en del av vardagen.
Redan runt millennieskiftet hade över hälften av svenskarna internet hemma. Sedan gick det fort. Bredbandet byggdes ut, steg för steg, med ambitionen att hela Sverige skulle hänga med. Och någonstans där, utan att man riktigt märkte det, började det digitala samhället ta form på riktigt.
Idag är det svårt att ens tänka sig hur mycket som blivit självklart – att deklarera digitalt, identifiera sig med BankID, hantera ärenden och vardag via sin dator eller mobil.
“Det som en gång var teknik… blev vardag.“
AI – nästa steg, inte första språnget
Jag tror att det är därför jag landar där jag gör när jag tänker på AI. För nu står vi här igen, mitt i något som beskrivs som nästa stora skifte. Sverige har satt upp tydliga ambitioner om att vara i framkant även här, med en nationell AI-strategi och fokus på innovation, forskning och ansvarsfull utveckling.
Och visst – det är stort. Men om jag jämför med det jag själv har varit med om tidigare, så känns det ändå annorlunda. Det jag upplevde när datorn kom in i arbetslivet var något helt annat. Det förändrade hur vi arbetade i grunden. AI känns inte riktigt så. Snarare som ett nästa steg på en resa som redan pågår.
Det går snabbare nu. Smartare. Ibland nästan lite för smidigt.
Lite road och lite oroad
Jag är inte särskilt orolig som person. Men jag är heller inte den som kastar mig över allt nytt först. Jag behöver förstå, testa, känna efter lite. Och AI gör mig – precis som mycket annat under de här åren – både road och oroad.
Road över hur enkelt mycket har blivit. Att kunna få hjälp direkt, att slippa avbrott, att hinna mer under en arbetsdag. Men också lite oroad. Inte dramatiskt, utan mer stillsamt funderande. Vad händer med vårt sätt att tänka när svaren alltid finns där? Vad händer med kunskap, omdöme och erfarenhet – och med det som växer fram mellan människor?
Jag minns millenniebuggen och allt tal om vad som skulle kunna hända när klockan slog om till år 2000. Jag minns när internet kändes nytt. När mejl var något man behövde vänja sig vid. När vi gick från att bläddra i Gula sidorna till att börja googla.
Kanske är det inte så att det som händer nu är mindre stort. Kanske är det bara så att jag har varit med om ett ännu större skifte tidigare. För klivet från 80-talet till idag… det förändrade allt. AI-klivet idag kommer säkert förändra mycket – men det sker på en grund som redan är lagd.
AI ny vardag
Har du läst ända hit förstår du kanske att jag känner mig ganska privilegierad som fått vara med på den här resan. Efter 30 år på Sonder och snart 40 år i arbetslivet är det precis så det känns. Och jag har fortfarande några år kvar – och tänker fortsätta hänga med i utvecklingen.
Välkommen AI. Du gör mig både road och lite oroad ibland. Men om tio år är du säkert bara en självklar del av vardagen.
”Så vad kommer jag då roa och oroa mig för?”
