Det finns saker som faller sig mycket mer naturligt i privatlivet än på jobbet. Gemensamma ansvar utan en överordnad är en sådan sak, men det får nog bli en egen krönika. Dialog och nätverkande är på vissa sätt en annan. Privat är vi å ena sidan hyfsat vana att bygga det nätverk vi behöver, söka upp de som kan ha svar på våra frågor och prata ihop oss kring gårdsfester och fotbollsturneringar. Å andra sidan är dialog svårt överallt, och outtalade förväntningar ställer till det både här och där.
Det får vi väl utgå ifrån
Även du har säkert suttit i möten där antagandena börjat kännas obekvämt många. Om den andra enheten redan har agerat i frågan? Det får vi väl utgå ifrån att de har. Om ledningen fortfarande använder den där särskilda månadsrapporten vi lägger så mycket tid på? Annars hade de väl bett oss sluta. Om leverantören verkligen väntar på att vi gör något åt det gemensamma problem som uppstått? Det antar jag, det lät i alla fall så mellan raderna … förra gången.
Svaren hjälper oss alltid
Min erfarenhet är att svaren inte sällan förvånar oss, om vi bara ställer frågan. Det visar sig kanske att den andra enheten å ena sidan hade agerat, men tolkat frågan annorlunda och därför bara tagit sig an en delmängd. Att den där månadsrapporten var viktig under en period när det knakade i ett par produktflöden, men nu är mer … nice to have någon gång ibland. Att leverantören i själva verket jobbade intensivt men tyst i bakgrunden, för att slippa stå svarslösa och istället kunna presentera förslag på lösning.
Det känns obekvämt att fråga, vi vill inte trampa någon på tårna eller ifrågasätta om någon gör sitt jobb.
Missriktad omtanke och ängslighet
Just det mönstret går också igen överallt. Det är läskigt att visa sig sårbar, att säga att man inte vet. Det känns obekvämt att fråga, vi vill inte trampa någon på tårna eller ifrågasätta om någon gör sitt jobb. Vi vill lita på att kollegorna vet vad de gör, utan att vi stör. Och om vi misstänker att det finns en fnurra på tråden är det lättare att undvika kontakt än att reda ut den – eller ens fråga om den verkligen finns där. Det är mänskligt alltihop, men både verkligheten och människan är så komplex att vi ändå måste våga prata med varandra.
Frågan blir en dialog
För när vi gör det får vi inte bara svar som alltid hjälper oss. Vi hjälper dessutom de vi ställt frågan till. De förstår oss bättre och kan ställa frågor tillbaka. Frågor som väcker en ny idé hos oss. En idé som blir något mer och som dessutom bygger vår relation, vilket gör nästa fråga mycket lättare att ställa. Finns det någon du bara sett i korridorerna, någon som du antagit saker om? Ta en proaktiv fika, nästa gång kan du ställa frågan!
Denna blogg har även blivit publicerad som krönika i Kvalitetsmagasinet nr 5 2019. Tidningen vänder sig till dig som arbetar professionellt med kvalitet och verksamhetsutveckling.
