Det ligger i människans natur att vilja förklara, särskilt när det finns ett uttryckt behov av tydliggörande. Risken är att vi trampar i en alltför vanlig fälla: Att behandla det komplexa som om det ”bara” vore komplicerat.
”Vilka personliga lärdomar tar du med dig från det här förändringsarbetet?” Frågan kom i slutet av ett möte där vi samlats för att utvärdera en större organisationsförändring. Vi hade fram till dess nästan pratat i mun på varandra, ivrigt bollande kring hur vi till slut uppnått olika projektmål och varför. Var vi kunnat hålla oss till den ursprungliga planen och var vi istället behövt ta helt nya grepp.
Det saknades verkligen inte faktorer att analysera, i en av de mest komplexa förändringar jag varit en del av. Men när vi kom till de personliga lärdomarna blev stämningen en annan. Jag skulle beskriva den som lika engagerad, lika koncentrerad men mer eftertänksam. Kanske var det den svåraste frågan, då vi inte på samma sätt kunde bygga på varandras inspel. Kanske var det också en av de viktigaste och mest intressanta frågorna, i alla fall för oss där i rummet.
”Det går inte att förklara sig fram i en komplex förändring”
Jag fick själv tänka efter en stund. Det som snart började ta form var en lärdom som blivit mer och mer central för mig i min konsultroll: Det går inte att förklara sig fram i en komplex förändring. Ett gäng möten blixtrade förbi där vi brottats med motstånd och korsade armar. Där vi själva frustrerat ”för jag vet inte vilken gång i ordningen” försökt förklara det nya i termer av både varför och vad och hur.
Där jag gått ut ur det ena och in i det andra mötet, rustad med fler bilder som förklarat det hela ännu mer detaljerat. Bara för att mötas av nya följdfrågor. Frågor som vi förväntades komma tillbaka med ett svar på, så det var det vi gjorde.
Det komplicerade går att förklara
Idag har jag mycket närmare till ett annat svar. Ett lite läskigare svar, ett som ofta underskattas. Nämligen ”Jag vet inte, vad tänker ni? Det kanske till och med är något som behöver få visa sig med tiden?”. Det är så lätt att som förändringsledare agera på ett uttryckt behov av tydliggörande. Risken är att vi trampar i en alltför vanlig fälla: Att behandla det komplexa som om det ”bara” vore komplicerat. Det komplicerade går nämligen att förklara i termer av orsak och verkan, även om sambanden ibland är snåriga.
”Det komplexa är annorlunda. Det blir aldrig färdigtänkt, det kan inte struktureras på samma sätt.”
Det går att planera och designa på ett sätt som med lite ansträngning fungerar för alla. Det är också möjligt att i någon mån tänka ut i förväg. Det går att ”implementera”. Det komplexa är annorlunda. Det blir aldrig färdigtänkt, det kan inte struktureras på samma sätt. Det finns helt enkelt för mycket som beror på en massa annat som i sin tur också varierar. I det komplexa kan vi inte förklara oss fram till ett gemensamt mål. Vi behöver helt enkelt pröva oss fram och anpassa både vad och hur längs vägen.
Denna blogg har även blivit publicerad som krönika i Kvalitetsmagasinet nr 1 2018. en tidning som vänder sig till dig som arbetar professionellt med kvalitet och verksamhetsutveckling.
